Efter andra världskriget blev "tonåringar" och "ungdomar" nya begrepp. Tidigare hade inte perioden mellan barndom och vuxen ålder varit särskilt lång. Men i och med nya skolsystem och ett allt mer komplicerat samhälle blev denna period allt längre, särskilt i storstäderna.
I Kingston som på andra håll uppstod ungdomsgäng. Familjebanden var lösa. Tillvaron var hård i slummen. Ledarna för gängen var ganska hårda typer. Dom fick namet rude boys, som betyder ungefär "råskinn".
Att vara "rude" var ett sätt att uttrycka missnöje.
Etnologen Garth White i Kingston säger:
You were seen to be rude
if you were going to the dances. The values and attitudes of the rude boys of
the mid-sixties were articulating the grievances of the disposessed in the
community. You were RUDE.
De flesta av de kända musikerna från Jamaica började sin bana som rude boys, t.ex. trion Bob Marley, Peter Tosh och Bunny Wailer (de ursprungliga The Wailers). Ska med sin lätta rytm och rocksteady med sin litet tyngre rytm var rude boys musik.
Varför då bara "rude boys" och inte också "rude girls"? Tjejer har i alla tider över hela världen varit mer påpassade än killar. De har helt andra förväntningar på sig än killarna. Tjejer lockas inte av grabbarnas macho-stil. Killarna gillar inte heller att tjejer är "rude". Det finns alltså ingen marknad för "rude girls". De tjejer som faller ur den vanliga ramen blir nästan aldrig gängledare.
I slutet av 1960-talet blev många rude boys rastafarianer samtidigt som reggaemusiken utvecklades. Ända fram till idag finns en skiljelinje på Jamaica mellan rude boys och rastas.
Tillbaka till innehåll
Tillbaka
till rappens träd